Fluffyy

Jag vaknade imorse och mådde bra.
Mådde hur bra som helst, en bubblande känsla i magen.
Skratt som ville ut och ett leende på läpparna.
Jag är nästan alltid glad och om jag är sur eller irriterad över nått så gör jag det bästa av situationen, sant asså.
Jag är aldrig tjurig i skolan, hemma kan jag få flipp om jag e sur.
Hacka ner på mig, jag garvar åt dig
tar  inte åt mig av sånt som jag vet inte stämmer.
Hata mig eller älska mig, ditt val.
Jag mår bra.

---

Resten av det här inlägget vill jag tillägna en utav mina dans lärare, Mario.
Ni vet Mario i So you think you can dance? Ja vet, han åkte ut. Och?
För mig är han den en utav dom bästa.
Ingen, ingen vet hur glad och tacksam jag är över att få dansa för honom.
Hur han på så kort tid gjort ett stort intryck på mig.
Han har det . The thing, Som inte alla har.
Man kan lära sig steg, man kan kunna dom i sömnen.
Man kan lära sig göra perfekta piruetter och kombinationer.
Men dans är mycket mer än så. Sacha sa till oss en gång: "Jag ger er stegen, det är eran mall. Gå in i mallen och kör eran egen grej, med eran känsla"

Jag har inte haft tillräckligt med pengar för att börja på nått dyrt dans center i stan, har inte lärt mig massa grund steg och dansat inför en jury.  Ändå har jag utvecklat nått personligt inom dansen, vi kids från förorten har det där "nu kör vi!", som Sahca uttryckte det. Vi är beredda att kriga för det som vi inte får på silverfat.

Igår efter dansen bad Mario mig stanna ett tag för han ville snacka me mig.
Vad han sa vet mina kompisar, det skriver jag inte här.
Men jag vill skriva att det gav mig mycket att tänka på och jag blev riktigt glad och förvånad. Jag kanske borde lägga ner den där " nej jag kan inte" mentaliteten... Om ni säger att jag e bra varför inte lyssna på det?
Innerst inne vet du att du är grym, sa S till mig en gång... Tjejen, du kanske har rätt.
Du e grym du me.

Tack Mario ♥
Och tack tjejer & Killar från dansen.

Peace.